Han kom in i köket i handen håller han en kofot.
–Hej, vad skall du med den där grejen? Morsan ser rädd ut.
–Koben, säger farsan. Det heter koben.
–Vi behöver inga koben här, hennes röst stiger en smula i tonart, vad har du tänkt du skulle få gjort med den?
Det heter koben!
–Jamen, skall vi inte renovera köket?
–Jo men inte totalhaverera! Mats, vi skall byta spis, kanske nytt kylskåp, eventuellt måla om, samt möjligen lägga in en nytt golv! Mina skåp står bra där dom står, här skall jävlar i mig inte rivas ett enda skåp, inte bäras ut en enda låda! Hennes röst stiger oroväckande. Farsan hukar sig instinktivt.
Han låter armarna hänga längs med sidorna och stöttar försiktigt klospetsen mot plastmattan: – Bli inte så arg, Anki, jag skall inte förstöra något. Jag lovar. Han höjer vänster handen redo att svära eden.
–Anki min duva, jag lovar det inte skall bli kaos igen, nu bär jag tillbaka kobenet till garaget. Om så kokar vi kaffe och pratar lite innan vi sätter igång. Du bestämmer, du vet, jag är muskeln, du är hjärnan.
Hon ser lugnare ut men håller hårt om kanten på diskbänken. – Inget sågspånshelvete?
– Inget sågspånshelvete, säger Farsan milt.
Emo sticker in huvudet i köket. – Bråkar ni?
– Nej då, vi utbyter bara åsikter om köksinredning, ler Farsan
– Ok, jag sticker till Kaja nu, om ni har bytt färdigt.
– Nej min son idag skall vi ha lite kvalitetstid du och jag.
Emo stönar, han vet vad det betyder: jobb. – Du menar slavarbete?
– Äh du, du får ju faktiskt femhundra i månaden. Ring till Kaja och be henne komma hit istället. Det blir kul.
–Visst skitkul, stönar Emo.
