Soffan är mjuk. Han är mätt. Det är varmt. De har sett på film. Anna sätter på en skiva, lyssnar på Glasvegas. Det är fint, men Kent är ledsen. Han känner sig ledsen och han vill helst gå hem. Men innan han hinner göra något med det, börjar Anna fråga honom om Emo. Utan att förstå hur, börjar han snacka om saker han inte ens visste om att han tänkte.
Tankarna formas när han öppnar munnen, rinner ut honom. Det rinner så smärtfullt lätt. Han försöker stoppa sig. Rädd för sin egen föreställning. Men han fortsätter berätta hur det är att vara sidekick ett ständigt apendix till Emo, om hur ingen ser honom, bara den söta Emo som tjejerna frågar efter till honom. Han har börjat hata Emo hans enda kompis, eller han hatar kanske inte han, men sig själv som är så otroligt misslyckad. – Nu skall han visst dra till fjällen och åka snowboard med Kajas familj. Han som aldrig har stått på ett par planker för.. Herregud!
– Är du avis?
– Nej, bara ensam. Jo kanske…han är en jävla surfare!
