Ta ingen skit! II (Sagan om Emo)

Vaddå fråga? Vad menar hon?

Kaja ser på Emo:— Det är konst vet du, det är inte alltid meningen att du skall fatta allt. Man ska undra, om man fattar allt så lär man seg inget nytt. Men ibland måste man veta mera innan man kan se. Ibland är det bara onödigt då kanske du inte ser någonting!

—Vaddå inte se! Jag ser en dass, vad är det mera att se än det, är det konst liksom?

—Jamen du skall liksom associera, använda fantasin. Tänka fritt om kring temat.

—Ok. Emo stirrar på bilden framför sig. Fotot av den vita toaletten skiner mot honom. ”Cut the crap!” 2005-06, står det på en liten skylt bredvid.

—Hur vet du allt det där?

—Vaddå?

—Ja, assoss..associss..om konst och sånt.

—Näh, det är morsan, hon är konstnär. Jag har varit med på tusen vernissager.

—Ok, säger Emo efter en stund, nu har jag sett.

—Och? Kaja ser spännt på Emo. Säg då!

—Skit, just crap, pure crap. Eller kanske I dont take no shit from you!

Kaja fnissar och ger Emo en kram —Du är så söt viskar hon i hans öra. Hon är väldigt mjuk, de fnissar utan att släppa taget. Emo sticker näbben i hennes nacke och sniffar. Hon luktar gott.

—Hej Kaja! De hör en mörk röst, Kaja släpper taget:—Åh, hej Tommy!

Vi tar ingen skit, från nån!

Ta ingen skit! (Sagan om Emo)

 

 

Storken skall tala

Kaja stöter Emo i sidan: Hysch, nu skall storken hålla tal! 

En ståtlig dam står mitt i  salen, hon håller ett papper i handen och ser viktig ut. Mannen som står vid hennes sida klappar ett par gånger i händerna. Gästerna tystnar och samlar sig runt paret som står framför en toalettstol i monumental format.

— Vi är stolta och glada att kunna hälsa er välkomna till Tommy Karlssons utställning: Take no Shit! 
Storken börjar skryta över Tommy Karlssons förträfflighet och stora geni men Emo tappar fort intresset:

—Kom vi drar det här är ju dödtrist!

—Nej, vänta, väser Kaja, det här kan bli kul.

 

—Kul, mumlar Emo, skitkul.

—Tyst, väser Kaja.

—Tommy Karlsson ställer frågor till betraktaren, vad ser vi? Vad är det vi inte ser?  Vad sker när vi tar på oss rollen som betraktare, men samtidigt er medvetna om att vi blir betraktade? Och vad sker när vi själva väljer att placera oss i denne situationen? Karlsson utforskar, genom att använda sig själv som målstock, och sättet vi ser och uppfattar jaget. Tommy ställer frågor utan svara och han svarar utan att fråga.

 

 

Tommy Karlsson ställer frågor utan svar, han svarar utan att fråga.

Kolla! Galleri Griis. (Sagan om Emo)

Kaja kommer tillbaka med två glas: — Här, säger hon med ett litet smil.

Emo smakar: —Det är ju vin! Hur fick du tag idet?

—Låtsas ta äppelmusten, så byter du när ingen ser. Nu skall vi se på konst!

Vinet värmer gott i magen. Kaja fixar mera.  När de gått runt ett varv i  salen stannar Emo framför den sista bilden:

— Dom är ju lika!

—Ja?

—Samma allihop. Se här!  Färgfotografiet som är 2 meter brett och lika högt visar  en toalettstol. —Och här en dasstol. En till. De går fnissande från det ene till det andra.

— En dass. En till.

—Ett dass heter det väl?

—En ett, du vet vad du skall göra där säger Emo och försöker låta sträng.  

Kolla en dass!

Refreshments

 

Kommer strax!

De går långsamt in i den stora vita salen, det är hundra ljusrör i taket som lyser upp det stora rummet och får väggarna att vibrera. Gästernas röster hänger som en matta en bit upp i luften. Emo och Kaja går försiktigt genom folkmassan men ingen verkar ta notis av dom. Emo kikar på Kaja: —Vad gör vi nu?

—Nu skall vi se på alla bilderna och snacka om det vi ser förstår du. Men vänta här så skall jag hämta lite bränsle.

—Vaddå? Emo pratar till Kajas rygg. Hon vrider lätt på huvudet, samtidigt som hon försvinner:

—Refreshments!

Galleri Griis (Sagan om Emo)

Emo och Kaja kikar ut genom dörren men ser inga människor. De smyger sig ut i rummet som är en stor trapphall i marmor. I ena änden är det stor öppning. Därifrån sorlar det av många röster.

—Kom, Kaja drar Emo i armen. Kom så kollar vi vad som händer.

—Amen törs vi det? 

—Klart vi törs, vi säger vi bara har gått vilse.

Det går långsamt genom den stora hallen, på väggen hänger det bilder av gamla båtar men lite längre bort hänger det en diskret skylt: ”Galleri Griis”

Kaja fnissar:—Griis, hi hi hi! Kom vi måste se på grisen!

—Jamen tror du får det? I det samma ser det en ny skylt:

”Tommy Carlson: Bad influence Bild och installation”

—Oj vernissage, kul! Kom! Hon börjar springa mot den stora ingången till galleriet : Kom igen nu din fegkråka nu skall vi har kul!

Tommy Carlsons vernissage på Galleri Gris hade lockat till sig många prominenta gäster från stadens kulturelit.

 Kaja håller Emo i handen. —Nu låssas vi att vi är här med våra föräldrar, se uttråkad ut! Ingen bryr sig om oss här, dom är bara intresserade i varandra. 

—Värst vad du vet mycket sånt här.

—Nä, men morsan vet du, hon är målare, har varit på massa utställningar, dötråkigt.

—Amen, Kaja, varför är vi här då? Om det inte är kul liksom.

—Det skall du få se, här finns det mycket kul att hitta på!