Nere i källaren är det ganska folktomt. Det hänger bara några typer i baren, annars är det ganska lugnt.
Uppe på scenen jobbar två musiker med att sätta upp förstärkare och trummor.
—Hej grabbar, läget! ropar farsan.
—Tjena, fint att ni kunde komma. Trummisen ser lite sur ut men farsan bara ler mot honom.
—Åh ja. Förlåt vi är lite sena, ungarna är med vet du. Måste ju ta en extra tur med dom i chevan.
—Okej, säger surkråkan och vinkar till Emo.
Emo vinkar tillbaka.
Den långa basisten hälsar med en blank stålkam innan han försiktigt börja rätta på sitt blanka hår.
Dom står en stund och kollar på hur bandet fortsätter att rigga på scenen.
—Vi sticker! Kom! Emo drar Kaja i tröjärmen.
—Nej jag vill höra.
—Amen dom kommer inte att spela ännu bara rigga och så souncheck det tar en evighet. Kom!
—Men vart då?
—Resten av kåken, kom nu!
—Åkej då, Kaja kastar en sista blick ned på scenen innan hon följer efter Emo som redan är på väg upp för en trappa.
