Anna åker buss (Sagan om Emo)

Regnet viskar på paraplyet. Hon går med raska steg genom de tomma blanka gatorna medan bjällrorna som hänger i paraplykanten pinglar tröstande. Busshållplatsen är stycke hemifrån. I ögonvrån ser hon en känd gestalt. Hon kliver in i busskuren och slår ihop paraplyet,tar av sig huvan och tänder en sigg . Vänder sig mot sin förföljare som just hunnit ikapp henne: Hej Kent!

Kent hoppar till, grymtar: – Åh, är det du. Hej Anna! Var skall du?

–Hälsa på min morsa.

–Jag med, jag menar till min morsa.
–Skall vi med samma buss?

Hon nickar: – 57?

–Samma, säger Kent och ser både upplivad och besvära ut. –Du den där spriten som jag drack upp.. fick du skit för det?

–Nej, tror inte han vet om att han har den.

Bussen kommer och Kent pratar på, upplivad av att få sällskap.

–Är du, är du.. kär i Emo? Anna rycker till: –Va, nej det är jag inte.

–Nej.. alltså.. jag tänkte efter allt trubbel som det blev efter festen och så och Kaja som grinade, jag försöker bara hjälpa Emo men det verkar inte gå så bra.

–Och han kan inte klara sig själv?

–Nej du vet, han är inte så van vid brudar och så klantar han till det.

–Men det är du?

–Vadå? Klantig?

–Van vid brudar!

–Nämen lägg av, du vet jag menar, jag försöker ju bara hjälpa han.

Kent snackar på. Anna är mest tyst och hör bara förstrött efter. -Att det skall vara så svårt, jävla Emo! Regnet rinner ned för rutan när bussen stoppar, hon ser ut, det är grått. Men det är ganska fint med vattnet som flyter ned för rutan som en liten flod.