Kent går av bussen. Den fortsätter med Anna. Han står kvar,vill inte gå hem till mamma. Sitter en stund. Lyssnar på Alkaline Trio. Men den fina musiken kan inte ta tankarna från mamma. Vill inte gå hem till morsan. Fast han har ju lovat att hälsa på. Hade varit fint att sitta kvar på bussen. Bredvid Anna. Kikat ut. Sett åkrar och hus. Dåsat i värmen. Prata. Ända fram till sista stopp.
–Du jag tänkte på det jag sa igår.
–Vaddå?
–Jo..kanske var det inte så smart det jag sa..
–Att?
–Nej egentligen var det nog ett missförstånd.
–Jag tror inte jag missföstod.
–Jo. Jag tror inte ..jag menar jag menade inte som jag sa.
–Du vill inte vara min vän?
–Jo Kaja det vill jag. Egentligen vill jag vara ihop med i dig!
–Det sa du inte igår!
Jamen jag sa ju att det blev fel, förlåt jag blev bara lite rädd, förlåt.
Han sitter i den stora fönstersmygen som vetter in mot baksidan på rådhuset och ser på skejtkidsen. Det är ganska tyst här, ingen säger något. Man hör bara hjulen som slår mot stenfogarna och enstaka smällar när nån hoppar och mister balansen. Kaja har hoppa minst tio gånger upp på den låga bänken, glidit på kanten och dunsa ned på andra sidan, lagom elegant. Men utan att missa. Dom andra kidsen är ihärdiga trots att många av dom inte ens klarar att hoppa upp med brädan utan istället drattar på ändan. Men man väntar tålmodigt på sin tur. Så är det en som klarar det. Ingen tycks ta notis om det som sker, en nästan omärklig nick från dom andra, så är det nästa man.
Kaja en paus och kryper upp nischen bredvid honom. Efter en evighet, harklar sig Emo: –Jo hm jag.. tänkte kanske vi. Emo tar ett djupt andetag: –Alltså jag gillar dig, du är en fin tjej, alltså, men.. Kaja svara snabbt:–Du vill hellre bara vara vänner? –Ja, Emo ser oroligt på Kaja. Kaja ser tillbaka på honom, öppnar näbben och säger: Ok, det är ok. Är du kär i Anna? –Nej, Anna, nej det är jag inte! –Men det är ok alltså, du får det. – Så du är inte ledsen eller? –Nej det är ok, tror inte det funkar så bra med en indiekid och en sån som mej. –Jag trodde du var kär mej? Kaja rycker på axlarna:–Jo jag trodde det..men det är jag inte. Emo andas långsamt ut. Ok. Vänner, då. Kaja ler mot honom: –Du jag måste sticka nu, hejdå! –Hejdå, Emo ser efter Kajas som snabbt rullar bort mot bänken där hon snabbt flippar brädan över den innan hon försvinner runt hörnet.
Regnet viskar på paraplyet. Hon går med raska steg genom de tomma blanka gatorna medan bjällrorna som hänger i paraplykanten pinglar tröstande. Busshållplatsen är stycke hemifrån. I ögonvrån ser hon en känd gestalt. Hon kliver in i busskuren och slår ihop paraplyet,tar av sig huvan och tänder en sigg . Vänder sig mot sin förföljare som just hunnit ikapp henne: Hej Kent!
Kent hoppar till, grymtar: – Åh, är det du. Hej Anna! Var skall du?
–Hälsa på min morsa.
–Jag med, jag menar till min morsa.
–Skall vi med samma buss?
Hon nickar: – 57?
–Samma, säger Kent och ser både upplivad och besvära ut. –Du den där spriten som jag drack upp.. fick du skit för det?
–Nej, tror inte han vet om att han har den.
Bussen kommer och Kent pratar på, upplivad av att få sällskap.
–Är du, är du.. kär i Emo? Anna rycker till: –Va, nej det är jag inte.
–Nej.. alltså.. jag tänkte efter allt trubbel som det blev efter festen och så och Kaja som grinade, jag försöker bara hjälpa Emo men det verkar inte gå så bra.
–Och han kan inte klara sig själv?
–Nej du vet, han är inte så van vid brudar och så klantar han till det.
–Men det är du?
–Vadå? Klantig?
–Van vid brudar!
–Nämen lägg av, du vet jag menar, jag försöker ju bara hjälpa han.
Kent snackar på. Anna är mest tyst och hör bara förstrött efter. -Att det skall vara så svårt, jävla Emo! Regnet rinner ned för rutan när bussen stoppar, hon ser ut, det är grått. Men det är ganska fint med vattnet som flyter ned för rutan som en liten flod.
