Emo vaknar upp i kammaren hos farmor, han hör röster på andra sidan väggen. Farmor och farfar som småpratar, radion, kastruller och köksljud . Han ligger stilla under vaddtäcket som vilar tungt över honom. Det är bärnstensblank och skimrar som siden under lakansspetsen med farmors monogram på. Han ligger där in sängvärmen och hör på de hemtrevliga ljuden, luktar på det manglade laknet och på det lilla rummet med ett fönster i ena änden där ljuset silar in genom en gammal rullgardin.
Det kom fram sent i går och Emo hade gått och lagt sig snart efter att han fått en limpmacka. De vuxnas surrande röster hördes svag utifrån och hade sakta tagit honom in i sömnen. Nu ligger han och ser i ut farmors gästrum, här var alla sakerna minst dubblelt så gammalt som han: -En antikaffär eller ett museum, tänker han. Han försöker röra sig utan att trassla till lakanet. Det var kallt i rummet, höstkyligt, men varmt i sängen. Det var skönt att ligga här och vara en del av sängen och låta tankarna strömma förbi. Han ligger stilla en stund till men så knorrar det i magen. Han sticker ut en fot utanför sänkanten. Jo, det går nog att stiga upp. Han glider ut av täckets brottargrepp och öppnade den tunna dörren. Köksvärmen möter honom när han stiger in köket. Det doftar äppelmos.
