Emo hos farmor

Ett par gånger om året tar farsan fram sin bil, på sommaren, om det är fint väder. Då åker dom på tur. I år blir det Sunne. Veteranbilträff. Farsan polerar kromen på sin Ford Edsel. Torkar av eventuella damkorn. Emo måste följa med i år.
– Varför kan jag inte få vara hemma, det kommer att bli dödstråkigt. Jag klara mig själv här hemma.
– Du måste nog det vännen, efter det som har skett i dom senaste dagarna vill jag veta var du är, vi kör förbi farmor och farfar så kan du vara där, det är ju bara några dagar. Emo sväljer och ser trotsigt på sin mor, han vet att det inte är nån idé. Hon får sin vilja som vanligt. Han kryper in i baksätet och lutar sig resignerat mot galonsätet. Morsan drar ett sista bloss och krossar siggen med den svarta pumpstån. Hon sätter sig i den stora soffan fram. Tuggar tuggummi och synar sina nylackerade naglar. Hon gnolar förnöjt med Elvis som strömmar ut av bilstereon. Hon vänder sig mot honom. – Du kan sitta här framme om du vill, det är gott om plats.
– Tack jag har det bra här, säger han surt och börjar leta i sin bag efter podden.

Han käre far dyker upp i samma ögonblick iklädd en sprakande Hawaiskjorta, på skallen har han en lite för stor baseballcap med Ford emblemet i panna. Han har satt ett par gamla Rayban solbriller på näbben och flinar ett stort dollargrin. – All set, han ropar på bred amerikansk låtsasengelska, lets roll!

Emo stirra på sina föräldrar, dom ser som klippta ur en gammal filmstjärnetidning från femtitalet. Han stirrar ut genom fönstret. – Varför skall dom alltid spela teater för, leker och tramsa värre än ungar. Varför kan dom inte vara vanliga och tråkiga, alltid skämma ut sig och jag måste vara med!
Han sjunker djupare ned i baksätet, han vill inte bli sedd i den här bilen, - Herregud låt ingen se mig i den här tivolivagnen!
De bullrar genom storgatan med The Stray Cats på högsta volym, Farsan vinkar till storkarna nede på Køpenhamnkafé. Morsan låter armbågen sticka ut genom det öppna förnstret. Hon ser stolt ut där hon sitter i sin röda blus och åltrånga jeans. Emo kan inte låta bli att beundra henne, han är arg och skämmig på samma gång men han måste motvilligt medge att Morsan är väldigt vacker. Det går i snigelfart genom samhället och det kommer att bli natt innan dom är framme. Han drar på sig hörlurarna och knäpper på podden. Biffy tar emot honom och han ser ut på ängarna som långsamt glider förbi utanför.

Emo och Kent

Kent har nått level 50, men bossen är hårdskjuten. - Emo sluta sura nu! Du måste hjälpa mig.

Emo drar av sig hörlurarna. - Va?

− Nu är det femte gången jag dör, fan jag har gjort allt riktigt men ända så dör jag.

- Jag är redan död.

Kent släpper blicken från skärmen, Master Chief gjuter ännu en gång en kvavfull död, druknande i sitt eget blod. – Va?

− Nä ingenting. Använd raketerna först och armborstet efter. Emo forsätter att lyssna på Biffy. Kent knappar på och stirrar in i skärmen som på nytt fylls med ett blodhav.

– Det är inte så farligt egentligen. Mastercomander gör ett snabbt hopp till sidan och sänder samtidigt iväg sin sista raket mot Honmonstret. Egentligen går du ju aldrig ut ändå.

− Va? Emo lyfter på hörluren ..and we still fall down..and we still fall down

− Du går ju aldrig ut i alla fall! Kent lutar sig med en belåten suck tillbaka i stolen medan han betraktar rulltexten på skärmen.

− Jag kan inte fatta att hon kan göra så, jag kan ta vara på mig själv, hon är så jävla knäpp alltså!

− Visst det vet ju alla att du kan, Kent flinar, hamnar i fånget på den värsta miffobruden och kommer hem och är pårökt. Fattar du väl att att det blir reprisalier.

− Hon är inget miffo! Faktiskt är Krusty den första bruden som jag har kunnat snacka med.

− Ja du snackar ju så jävla mycket med tjejerna. Kent ler medlidsamt, du sticker ju så fort du får se en brud på 50 m avstånd.

− Gör jag ju inte alls det!

- Äh, lägg av! Du vet vad jag snackar om. Macen slocknar och hardisken slutar plötsligt vina. Det är tyst och det enda som hörs är Biffy Clyro som susar från hörlurarna.

− Jag fattar inte hur man kan va så jävla taskig.

- Amen sluta gnälla nu! Det är ju bara en månad som du måste stanna inne, fan, hade min morsa tatt mig för nått sånt.. jag hade aldrig fått gå ut igen, hon, hon hade sänt mig psykolog! Kent ruskar på axlarna som om han fryser. Din morsa är en schysst tant, hon vet bara lite mera än alla andra morsor om vad som händer ute i världen. Dom andras, dom fattar ingenting, helt jävla blanka, det är som om dom aldrig varit fjortisar en gång.

− Jag har sån himla otur, varför skall jag ha en sån knäppkärring till morsa?

− Det är lugnt jag skall komma och hälsa på dig varenda dag. Ta med vindruvor och serietidningar.

− Du är så jävla hygglig, va skall man med kompisar till när man har dej.

− Man ska ställa upp när ens vänner är i knipa. Kent flinar och ser vänligt på Emo.

Emo, var har du varit?

-Emo, var har du varit? Klockan är mycket.
-Ute. Han sparkar av sig stöveln men blir sittande.
Morsan ser å honom. Tar ett bloss på cigaretten. –Jo jag vet det, i fem timmar. Hon kisar genom röken. Jag blev orolig. Förlåt att jag tjatade på dig förut, trist att vara osams om småsaker

-Nej det är ok. Jobbigt att vara arg och osams.

-Det finns mat i köket. Gå och ät.
Emo ser upp från pallen. -I love you mummy.
Morsan ser milt på sin son: -I love you to sweetheart. Now, go and´ave some dinner.

-Var har han varit? Farsan stirra in i det blå ljuset.
-Ute, säger han. Hon tänder en ny cigg. -Tror han har fått en vän. Just nu tömmer han kylskåpet. Ser ut som om han aldrig har sett mat förut.
-Har han rökt på?
-Nej vet du vad, Emo gör inget sånt!
-Kanske inte, du känner honom bättre än jag. Vet bara hur hungrig man kan bli.
Morsan drar ett djupt bloss, silar röken genom näbben. –Verkar som vi skall prata lite i morgon.
Farsan ser upp från TV, tar en klunk pilsner. –Ja det är kanske bra.

Emo, kanske du skall vakna nu!

-Emo, kanske du skall vakna nu!
Han är långt inne i en dröm när han hör hennes stämma lång borta. Han känner något runt och mjukt mot sin kind. –Mmm.., han ler för sig själv. Han tittar upp och ser på Krusty som just har rest sig på armbågen.
-Hej du, du somnade visst.
Han ler tillbaka. -Gjorde visst det, vad är klockan?
-Vet inte, har ingen. Men månen har gått upp.
-Shit det är sent! Jag måste dra. Emo sträcker sig efter stövlarna och duffeln. Han springer ut genom dörren.
-Hej då, ropar Krusty och vinkar efter honom. Vi ses snart.
Emo vänder sig om i steget och vifter lite lamt med armen. Krustys mörka skepnad vinkar tillbaka så stänger hon dörren. Det är mörk men månen lyser hans väg över åkrarna. Han känner fortfarande hennes bröst mot sin kind. -Jag somnade och ingen kommer att tro mig.

Varm kudde

Ibland är jag så trött när klockan ringer att jag måste ta med mig kudden upp ur sängen.

Jag vacklar ut i köket med kudden mot kinden i halvsömn.

Det är förfärligt, när man måste. Men är det fint att ta med sig lite sängvärme och lite av din doft ut i köket medan kaffet kokar upp.

Tusen klick

Stiftet och Emo tackar alla bloggkompisar för de första tusen besöken. Tack allesamman!

Krustys husvagn

Kom, så går vi in och myser lite, säger Krusty.

Inne i husvagen är det mörkt . Hon tänder ett ljust och sätter på en urgammal kasettbandspelare.

Dom sitter tysta medan dom delar på en joint och lyssnar på en Bob Marley bootlegg.

-Åh gud va skönt. Krusty sträcker lättjefullt på sig.

-Kom och sätt dig här, hon klappar på madrassen bredvid sig, det är så kallt på golvet.